Märkliga sammanträffanden

finns det som bekant gott om. När jag bestämde namnet på min huvudperson, Petra Bravo, visste jag genast att hon skulle heta Petra efter en flöjtelev jag hade för många år sedan, en flicka som dels var otroligt smart och begåvad och dels söt på ett sportigt och litet pojkaktigt sätt. Men vad skulle hon heta i efternamn? Namnet ”Bravo” kom seglande in i huvudet. Petra Bravo, det lät ju bra. Jag slog upp namnet i telefonkatalogen. Till min förvåning var det ett riktigt efternamn. Det fanns många som hette Bravo. Jag hajade faktiskt till när det fanns en Cecilia Bravo i Enskede, eftersom jag själv heter Cecilia och bor i Enskede.

Petra Bravo i min bok ville genast tala om att hon var glad för att hon inte hette Britta Bravo, för det låter så löjligt. Flera månader senare, under sommaren, gick jag igenom några ungdomsböcker av Sven Christer Swahn. I en av böckerna stod det som hastigast om en lärarinna, som ungdomarna kallade Britta Bravo, eftersom hon jämt sade ’bravo’ till alla elever. Hmm. Därifrån kom det alltså, namnet Bravo. Skulle jag ta bort min mening med Britta Bravo? Den fick stå kvar, som en hommage till S C Swahn. Lånet var inte medvetet när det skrevs.

Petras sambo fick heta Tom Trygg, och genast dök det upp en Petra Trygg i den mer avlägsna bekantskapskretsen. Det är förstås bara så att man blir mer observant på saker som rör det man själv för tillfället är inne i. Men slumpens spel bereder i alla fall mig ett visst nöje, tillräckligt för att skriva de här raderna.

En annan händelse som fick mig att haja till rörde gosedjur och deras användning som något man fyller med sina sorgsna tårar. Petra använder en liten nallebjörn för att lura monstret Jadnan med hjälp av de grå, mobbade barnen. Nallebjörnen är fullproppad med sorg, både Petras egen samt de grå barnens. Jag var litet osäker: Gör någon så? dvs gråter i sitt gosedjur, och borde inte leksaksdjuret i så fall ha litet större format? Kort efter det att jag skrivit kapitlet såg jag en flicka på TV hålla i en liten kanin som hon gråtit i under hela sin uppväxt som adoptivbarn, mobbad och annorlunda. Det kändes som om verkligheten ville ge mig ett kvitto på att den var rätt uppfattad. (Själv brukade jag gråta i pälsen på min katt på den tiden jag var ledsnare än nu.)

/Cecilia