Cecilia Wennerström

dvs jag, är jazzmusiker, saxofonist, kompositör och arrangör, utbildad på musikhögskolorna i Malmö och Göteborg. Dessutom har jag arbetat deltid som programmerare. Jag är född 1947 och bor i Stockholm.

Den breda publiken har sett mig många gånger i TV och i shower med Kurt Olssons Damorkester där jag spelade barytonsaxofon i flera år i slutet av åttiotalet. Även damstorbandet Satin Dolls syntes mycket i TV när vi var husband i TV-programmet "Det kommer mera" på nittiotalet. Jag har då och då haft mycket teaterjobb, t.ex. Owe Thörnquist-kavalkaden "Svartbäckens Ros" på Uppsala Stadsteater. Nu för tiden är jag nog mest bekant som jazzmusiker, bl.a. som barytonsaxofonist i Gugge Hedrenius Big Blues Band.

Varför har jag då börjat författa fantasyböcker?

I mitten av åttiotalet bodde jag på landet utanför Herrljunga. Jag hade fått för mig att göra sånglåtar till en jazzpopgrupp som hette Electric Dreams. Det var svårt att skriva texter i början men när texterna fick fantasy-teman lossnade det plötsligt. Jag höll på ganska mycket med det här, och en morgon sade en liten klar och tydlig röst i mitt huvud: "Seal the wind with words unspoken!" Det blev en låt som fick heta "Saga of the Wood of Whispers", och den och flera andra liknande låtar framfördes vid totalt ungefär tio tillfällen, dels med bandet och dels en gång i ett TV-program. Då hade jag översatt texterna till svenska.

Sedan tycktes det vara slut, men jag kunde aldrig släppa texterna. Efter flera år skickade jag några av låtarna till melodifestivalen, men de har ju ingen refräng direkt… De är inte heller så klämkäcka, närmast litet melankoliska. Till slut spelade jag in "Saga of The Wood of Whispers" på en av mina egna jazz-CD för att åtminstone dokumentera den.

Jag tyckte fortfarande att idéerna i texterna var för bra för att bli liggande, och våren 2002 råkade jag få tid över och kom mig äntligen för att undersöka vilken historia som gömde sig bakom texterna. På så vis skapades landet Rand.

Det är ett äventyr att skriva en bok. När min hjältinna Petra träffar på gnomkvinnan Kveggla i den mystiska surrealistiska videobutiken så vet jag först inte vem Kveggla är. Det uppenbarar sig senare. Mina romanfigurer har jag ofta sett i drömmar. Namnet "Winny-Vanna-Ye" kom i en dröm. Den ondskefulle pojken Jadnan sprang nerför gatan i en dröm. Shazerna med sina kritvita ansikten kom stående i båtar i en dröm.

 För boken i stora drag har jag förstås synopsis. Jag vet ungefär hur den ska sluta. Det är ändå fascinerande att sagovärlden man skapar tycks ha någon slags egen logik där händelser och figurer dyker upp av sig själva.

Men katten Sabina Kvällsmoln fanns på riktigt och blev överkörd av tunnelbanan. Sagan om Rands första del är på sätt och vis ett requiem över Sabina, en märklig katt som jag fortfarande saknar.

Vad tycker jag själv om för litteratur? En stor del av den stora nordiska litteraturen betades av i tidig ålder: Siljan-Laxness, Moberg, Lo-Johansson, Eyvind Johnsson, Dagerman etc läste jag i tidiga tonår och tidigare ändå faktiskt. Nu för tiden är det all möjlig litteratur, en del fantasy, SF, pusseldeckare och litet populärvetenskap, gärna fysik. 

Har provat evighetsserierna typ Jordan men inte fastnat för den sorten. Gillar däremot Ursula LeGuin. Är stolt ägare till en förstaupplaga av Sagan om Ringen (sönderläst). Läser och läser om härligt lättlästa Isaac Asimov - tycker han är SF-genrens Agatha Christie.

Andra boken i serien om landet Rand heter "Lyktbärarnas återkomst". Den besvarar många frågor om Rand, men den skapar också nya, och det är svaret på de här frågorna jag söker. I tredje delen "Demonen på Ard" visar det sig att några demoner kan finnas kvar här och var i multiversum samt att Rands shazer spridde ut mänskligheten till nio olika dimensioner… Så det lär nog komma fler böcker om Rand på mitt eget Wela Förlag.

/Cecilia

Foto: Arni Isleifsson (Egilsstadir Jazz Festival, Island 2002)